En krönika(?) i GP av Johan Lindqvist.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=384572
En krönika(?) i GP av Johan Lindqvist.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=384572
skit bra skrivet![]()
Jag är rädd att man glömmer, glömmer allt
Som vi glömde att vi älskade varandra . .
Jag är glad att kent fick snurr på sin karriär när jag var tonåring och att det blev bandet som jag fokuserade på.
Även om jag inte är 36 känner jag igen mig i vad Johan Lindqvist skriver. Troligen kommer inte heller jag att engagera mig lika mycket i något annat band. Det här med idoler som är yngre än en själv är också en intressant fråga. Upp till 20 års ålder är man yngre än nästan alla musiker, skådespelare och författare. Några år senare är det inte alls ovanligt att man är äldre än någon som har gett ut sin första bok eller släppt en skiva.
Av någon anledning är det svårare att förbehållslöst se upp till yngre personer som har lyckats på det sättet. Mycket enklare med äldre personer, eftersom man då slipper jämföra sig själv med dem och känna avund. Möjligtvis är det lättare för den som inte har några som helst exhibitionistiska drivkrafter eller kreativa ambitioner. Som Lindqvist påpekar kan det också vara svårt att identifiera sig med en yngre person, eftersom man själv redan har varit där och nu gått vidare.
Låt dom komma nu
styckeindelning? det var la någon prao som fick skriva det
meningslösa, menigslöösa
Jag gillar den där artikeln.
Veldig bra artikkel må jeg si! Lett å kjenne igjen mye av det når man er over 30 selv.
Och jag känner en sån lättnad när musiken går på igen...